10 månader. 10 månader sen du såg livets ljus för första gången. Helt sjukt! Jag minns den 18 September 2014 som om den vore igår. Till och med den 17onde. Jag skulle vilja säga att någonstans längs vägen har tiden stått still. Men det är en klyscha som är sann - att tiden går helt sjukligt fort när man är förälder. På ett plan har jag fortfarande inte fattat att jag är mamma, på ett annat så förstår jag inte att jag kunnat leva hela mitt liv utan denna lilla människa. Du får mig att känna såna känslor jag inte trodde fanns inom mig. Jag har en kärlek som inte skulle kunna beskrivas med alla världens ord. Jag har en oro över saker som inte finns inom tidsramen att oroa sig för. Jag har en stolthet över något som är så litet för någon annan, men är obeskrivligt stort för mig och Emil. Jag har ändrat min syn på livet, för din skull. Jag ser på världen på ett annat sätt, för att du finns. Jag känner mig som världens största människa, samtidigt som jag aldrig känt mig så liten. Du vänder min värld upp och ner, och jag har aldrig varit gladare för något sånt.
10 saker din mamma aldrig berättade:
1. Du fick henne att gråta, mycket.
2. Hon ville ha den sista biten paj.
3. Det gjorde ont.
4. Hon var alltid rädd.
5. Hon vet att hon inte är perfekt.
6. Hon tittade på dig när du sov.
7. Hon bar dig mycket längre än 9 månader.
8. Det krossade hennes hjärta varje gång du grät.
9. Hon satte dig framför allt.
10. Hon skulle göra allt igen.
A trip down memory lane.
Våran älskade lilla mini <3
Och idag, med ett temprament likt en tonåring. Skrattar högt, och blir förbannad som sjutton när du till exempel inte får äta sten och jord.
