"Men saknar du inte att vara hemma?" - Jag kan inte räkna på mina  båda händer om hur många gånger jag fått den frågan denna enda vecka jag varit tillbaka på jobbet. Självklart saknar jag en viss del av att vara hemma. Men att vara tillbaka på jobbet känns så ofattbart skönt! Det känns lite tabu i att säga det. Det känns som om det ska vara så självklart att jag måste sakna att vara hemma varje minut av varje dag. Missförstå mig rätt. Det är inte så att jag inte saknar att busa med Nellie hela dagarna, att träffa vänner och familj samtidigt som man försöker få ihop alla hörn till en cirkel när man är mammaledig. Men jag älskar mitt jobb! Jag var så bitter innan jag gick hem. Fruktansvärt bitter alltså. Det var personalbrist. Överbeläggningar. Tryck uppifrån och alldeles för dåligt samvete på oss som faktiskt går på golvet. Man jobbar över och man struntar i rast, för att det är kul? Nej. För att det behövs och man ställer upp för varandra. Har det ändrats på dessa 14-15månder jag varit hemma? Nej. Men jag har kommit tillbaka med andra ögon, med ny energi och jag ska göra mitt yttersta för att inte bli den bittra människan jag inte kände igen innan jag gick hem på mammaledighet.
Men åter till saken: saknar jag inte att vara hemma? Absolut, men nej. Jag har ingen om hur jag ska förklara det men det är två helt olika liv. Den senaste veckan på jobbet har vi haft så mycket att jag knappt hunnit tänka på hur dom har det hemma. Samtidigt som när man kliver innanför dörren hemma så överös man av så mycket kärlek att det tar en minut innan man glömt att man faktiskt varit på jobbet.

Men jag fick den påminnelsen jag behövde innan jag gick hem - jag älskar mitt jobb.