För ett bra tag sen (innan jag ens var gravid) så cirkulerade det en artikel på sociala medier om att egentid i ett familjeliv är något vi själva har hittat på. Minns inte exakt innehållet. Men det där med egentid har jag börjat fundera mer och mer på nu när man faktiskt är förälder. Vad är det folk som ser som egentid och vad är det att ta "steget längre" och helt plötsligt bli omdiskuterad i debatter lite här och där om vad som är för mycket och att det som sagt är något vi själva har hittat på. 

Med Nellie som snart är 6 månader så har jag verkligen insett att jag har tagit för lite egentid. Min dotter sitter som fastsydd i mig, dygnet runt. Jag har varit dålig på att "lämna bort" utan tar hellre saken själv med både det ena och det andra. Vilket i sin tur har lett till oändlig trötthet (vilket ni hört talas om ett X antal gånger). Men struntsamma, åter till saken - vad är egentligen som folk ser som egentid? 

 

All tid för mig själv, utan måsten, och utan att jag måste sova är egentid för mig. Jag uppskattar verkligen alla de där små ögonblicken när det är helt tyst och jag faktiskt har lugn och ro. När jag kan sitta och titta på en serie jag vill titta på, läsa en bok, Nu - sitta vid datorn och skriva om det jag vill skriva om, lyssna på musik och bara njuta. Även om det så bara är för en halvtimme nu när Emil är iväg och när Nellie sover så uppskattas denna tid mer än någonsin innan. Innan var det en självklarhet många dagar i veckan, eftersom jag jobbar så olika så kunde jag vara ledig mitt i veckan då Emil jobbade, och då kunde man göra allt man ville, eller absolut ingenting. 

 

Men jag ska bli bättre på att låta Emil & Nellie leka själv tex, eller när Emil helt enkelt är med henne överhuvudtaget, bara någon av de timmarna faktiskt stänga in mig och bara vara själv. Eller åka och göra någonting bara jag vill. Nu när man väl tänker på det blir jag lite irriterad på mig själv varför jag hela tiden varit i närheten, det behövs ju inte alltid. 

 

Men jag har verkligen insett att ha tid för sig själv måste man få ha, för att kunna vara en bra förälder, en bra sambo och en bra vän. Innan man blev förälder så har jag ju hela tiden varit Rebecca, men nu när man väl är mamma så är jag också hela tiden mamma. Det är få stunder det här halvåret jag faktiskt tagit mig tid till att vara mig, Rebecca. Göra det jag vill. Det har varit mycket olika saker som spelat in varför jag inte gjort det, men nu är det faktiskt dags att tänka lite på mig själv också. 

 

Hur ser ni på egentid?