Jag fascineras ibland över hur kroppen fungerar, eller rättare sagt bara kan sluta fungera ordentligt utan tillräckligt med sömn. Har tidigare bara haft lite sömnpronlem som uppdagsts med graviditeten, men de senaste två nätterna har nästan varit skrattretande. Första gången jag vaknat så har jag känt mig så otroligt utvilad och det känns som man sovit i 8 timmar i sträck, men som visat sig bara vara 2 timmar - knappt. Så där ligger man, pigg som en lärka, vänder och vrider sig och bara hoppas att få somna om, men hepp, det fungerar inte riktigt så (tydligen). Man måste bli riktigt riktigt trött innan man kan somna om igen - eller? Nä, inte ens det fungerar på denna gravida kropp som nu verkar vilja ha ut den där bebisen riktigt snart. 

Jag har varit så trött att ögonen har gått i kors (ja det blir faktiskt så) och ögonlocken har varit så tunga att det inte längre går att hålla öppna, men det har inte lett till någon sömn ändå. Jag har visserligen slumrat lite till och från, men ungefär 10 minuter på en timma. Det räcker inte för att vara människa på dagen. 

 

Men igår så tog jag tag i dagen ändå, tänkte att jag skulle givetvis kunna sova nästa natt (natten som var) när det var en natt utan. Så jag fixade iordning lite i lilla rummet, åkte och handlade och stog ut med den där sprängande huvudvärken. La mig och vilade en stund innan jag åkte på kalas hos min kusin och fick i alla fall tankarna på annat ett par timmar. 

 

Sov lite bättre inatt, men inte tillräckligt bra. Jag är verkligen helt utslagen. Tänkte ta mig ner en sväng till stan med Joanna men det var uteslutet. Har vilat på soffan, försökt att somna om utan resultat. Jag trodde verkligen jag hade uppnått maximal trötthet när man jobbar vissa nätter och blir sådär riktigt trött så man börjar fundera på vad man ska göra för att hålla sig vaken, men detta är värre - att inte ens kunna somna när man är sådär djävulusikt trött. 

 

Snälla älskade bebis, ge mig sömn så jag orkar något - överhuvudtaget.